[caption id="attachment_1946" align="aligncenter" width="518" caption="Bonnie och farmor Anita."] [/caption] Bonnie och Rio har världens bästa farmor. Jo. De har faktiskt det. Farmor kramar och håller i lilla Rio i timmar utan att avbryta sig för att kolla mailen eller fixa med något annat värdsligt så som vi föräldrar gör hela tiden. Farmor pussar på henne och pratar med jättepluttig röst så att Rio inte kan sluta le med hela ansiktet. Och när hon leker med Bonnie finns det all tid i världen. Farmor är aldrig stressad eller ska iväg någonstans. Och så är hon alldeles lagom vimsig, precis som en farmor ska vara. Ibland hamnar Rios blöja på Bonnie, och det upptäcker Bonnie först en stund senare och då protesterar hon högt och får visa farmor vilka blöjor som är i den större storleken. Och så byter de och skrattar sen ikapp åt knas-farmor. Både jag och Per jobbar en hel del (jag har visserligen dragit ner på frilansandet rejält, men vissa grejer kan och vill jag inte släppa), och det hade inte funkat - det hade verkligen inte funkat - utan farmors hjälp. Hon rycker in när det kör ihop sig, och backar upp här hemma när vår tid inte riktigt räcker till. Lika lugn och snäll hela tiden. Aldrig några problem - inga som inte går att lösa åtminstone. Hon gör det för att hon gillar att hänga med sina barnbarn, och hon gör det för vår skull. Ändå tror jag inte att hon på något sätt kan föreställa sig hur mycket det betyder för oss. De där timmarna här och där. Som gör så att vi får ihop livet på ett behagligt vis och inte behöver stressa ihjäl oss. Eller den där kvällen för några veckor sedan när jag och Per firade vår förlovningsdag med en middag på stan. Tack för det farmor! Bonnies och Rios övriga mor- och farföräldar är också väldigt härliga och bra ska sägas i rättvisans namn, men de bor på annan ort och är inte lika delaktiga i vardagslivet. Däremot hör man ju ibland om en mormor eller farfar som kan men av någon anledning ändå inte hjälper till med sina barnbarn. Jag menar inte att man ska ge upp sitt eget liv eller så, men som sagt, de där enstaka timmarnas hjälp är värda mer än vad den som inte befinner sig mitt i småbarnslivet kan föreställa sig. Allra mest stör jag mig på dem som inte hjälper till, trots att de kan, utan bara dyker upp sporadiskt och då förväntar sig att barnbarnen ska flyga upp i famnen och gosa. Som om de kände varandra. Barns kramar och kärlek måste man förtjäna, annars får man den inte.
