Eftersom ämnet dykt upp i den pågående haremsdräktsdiskussionen kan jag ju passa på att berätta lite mer om hur jag tänker kring genus och feminism (och så hoppas jag att jag gör mig förstådd, sitter på Kastrup, har flugit hela natten och känner mig gaaaaaanska seg i kolan). När jag var strax över tjugo pluggade jag en medie- och kommunikationsvetenskaplig kandidatutbildning som höll ett genusperspektiv på varje kurs. Den där genus-ambitionen som många utbildningar har, utövades verkligen under min utbildning. När jag började läsa hade jag ingen koll alls, alltså NOLL, på allt vad genus och feminism hette (rent teoretiskt alltså), när jag var färdigbakt ett par år senare var jag en rätt hårdnackad och aggressiv feminist och idealist. Samtidigt hade jag drömmar om att jobba på tjejtidningar, och jag märkte snabbt att bland feminister var den kombinationen inte acceptabel. Sällan har jag stött på en grupp människor som är så ovillliga att acceptera nyanser i både tänkande och utseende som de här hardcore-feministerna. Att jag rakade armhålorna, gillade klackar, sminkade mig och jobbade på tjejtidning var helt enkelt inte riktigt okej. Man skulle ha dreads och raggsockor och helst bo i ett kollektiv. Jag hittade med andra ord aldrig riktigt min plats i den feministiska rörelsen, men jag var och är lika övertygad i mina åsikter för det. Det där med att vara idealist ja, det är en sak när man pluggar och bara har sig själv och kanske någon nervös pojkvän att applicera de feministiska teorierna på. Men när familj, hus, barn och karriär dyker upp - då blir det lite mer komplicerat. Det är ju då teorin ska bli verklighet. Jag är inte någon sådan där svart eller vit-typ av människa. Jag är liksom inte av eller på. Jag är lite av varje, och gärna samtidigt. Det ska kännas bra att leva, och jag vill helst slippa behöva välja bort något alls. Därför är jag inte mycket för principer, utan försöker i stället hitta kompromisser så långt det bara går. Hitta den bekvämaste lösningen med hänsyn till de givna förutsättningarna. Det är väl ungefär där någonstans jag praktiserar min feminism i dag. Feminism med mindre ideologi, och mer verklighetsförankring eller nåt kanske? Jag fokuserar i ärlighetens namn inte så mycket på genus i min barnuppfostran (i alla fall inte så mycket som jag som 25-åring trodde att jag skulle göra den dagen jag fick barn), för jag har märkt en sak; det finns en omvärld där ute, en omvärld som mina barn vill utforska och ta del av. Och den är kanske inte alltid så vacker och idealisk som man kunde önska. Men den finns där, och de lever i den. Så det viktigaste jag som förälder kan göra är att ge mina barn grunden och verktygen för att kunna stå starka, älska sig själva och veta sitt eget värde i den där stormen som råder utanför hemmets trygga väggar. Jag vill att de varje dag ska vara jävligt stolta över dem de är. Över sig själva. De ska behandla andra med respekt, och de ska vara lika respektfulla mot sig själva. Det är viktigast. De ska veta att just precis dem de är, är alldeles tillräckligt och alldeles perfekt. Det är viktigast för mig. När de blir större tänker jag lära dem om feminism och vad det innebär för mig och för andra. Hrm. Just det. Vad handlar då feminism om för mig idag? Om vi skiter i teorierna och de tjusiga namnen så kort och gott: Om att vara stolt över sig själv, oavsett vem du är. Att veta om att du är värdefull och att den som behandlar dig som om du inte vore det, han ska fan bara ha. Och en sak till: Om vi ska diskutera det här, så tycker jag att vi gör det med öppna sinnen och förståelse för varandras olika åsikter, okej? Vi behöver inte tycka lika alls, men vi sitter alla i samma båt. Vi är kvinnor, och håller vi inte ihop och kämpar tillsammans är ingen feministisk teori i världen vatten värd.
