[caption id="" align="aligncenter" width="644" caption="Är det över huvudtaget MÖJLIGT att se töntigare ut?"] [/caption] Minns ni hur man när man var liten tyckte att föräldrarna var rent ofattbart tråkiga som valde att stå bredvid och glo istället för att åka när man var på Liseberg eller liknande ställe? Man kände liksom att var det nåt man aldrig tänkte bli så var det vuxen, i alla fall inte om det innebar att man hellre valde att vara världens mossigaste tråkmåns istället för att åka karusell och ha kul. Och så verkade de flesta vuxna välja att göra. Idag har vi varit på Parken zoo i Eskilstuna med Bonnies dagmamma och alla föräldrar, där finns ett litet tivoli också. Bonnie ÄLSKAR karuseller och ville åka allt hon hade rätt längd att få åka. Ju mer G-krafter, magkill, snurrar och höga höjder desto bättre. Själv kämpade jag allt jag kunde för att inte vara den där mossiga tråkmorsan på tivoli så jag spelade cool (men misslyckades) och försökte hänga på, men i Flying frog, bland alla tvååringar var jag den (enda) som gallskrek av ren och skär fasa. Men. En teori jag gärna vill lägga fram är (bekräfta gärna ni som vet) att man helt enkelt blir känsligare för G-krafter och magkill ju äldre man blir. Den där roliga och spännande känslan har bytts ut mot svårt illamående och dödsångest. Efter några varv i Virveln (ni vet en sån där man sitter i en vagn som snurrar runt fort på en stor skiva, och dessutom snurrar runt sin egen axel) med två gapskrattande småttingar, kände jag själv mest för att gråta och tycker nog att det fortfarande, så här två timmar senare, gungar rejält i benen. Så. Våra "tråkiga" föräldrar var kanske inte så tråkiga, de kanske bara var hrm, vad ska jag välja för ord nu när jag själv uppenbarligen hör till kategorin? ... Lättpåverkade?
