Fantastiska Sarah | Cecilia Blankens blogg

[spotify id="http://open.spotify.com/track/0D4U9hV0MjGkSsINdNawaz" size="medium" theme="black" view="list"] Jag känner mig alldeles yr i mössan av känslor efter att just ha sett Sarah Dawn Finer på Cirkus här i Stockholm . Hela mitt liv passerade revy - det var liksom det perfekta soundtracket till mitt liv. Till allas liv. Till det smärtsamma i allas liv. Jag hulkgrät ibland. Skrattade däremellan (för hon var kul också). Kom på mig själv med att sitta och le. Och när hon spelade den sista låten och berättade om hur svårt det varit för henne att spela in den - "Till dig" - då fick jag typ börja tänka på marulkar för att inte fullkomligt tappa gråtspärren. Nästan ingenting är på samma gång vackert, men framför allt lika smärtsamt som längtan efter barn. Den fullkomligt villkorslösa kärleken till en människa som inte ens börjat sitt liv än. Så jag grät av tacksamhet över mina två döttrar, och över minnet av hur det var att hålla deras nyfödda varma kroppar i famnen. Deras små huvuden mot mitt bröst och hur de doftade och bara genom att finnas till liksom pusslade ihop mig på insidan.