Bonnie Isabell Elisabet Annamaria. Så heter hon nu, lilla Tjorven. Och visst har man alltid hört från föräldrar hur stolta de är över sina barn. Men det där förstod jag aldrig riktigt. Innan Bonnie föddes vill säga. Och idag under dopet förstod jag alldeles väldigt glasklart exakt hur stolt, fån-stolt, en förälder kan vara. Jag var stolt när hon hade på sig sin söta lilla dopklänning (vi hade ingen vanlig klänning utan körde på en fin vit som vi fått av snälla kompis Elin i present). Jag var ännu stoltare när hon log glatt mot alla släktingar när hon skickades runt från famn till famn under lunchen. Jag var stolt när hon log och klappade lite på prästen när han hällde vatten på hennes huvud. Äsch, jag var stolt på ett sånt där sätt som jag absolut inte hade förstått innan exakt hela dagen. Jo då. Pappan var om möjligt ännu stoltare. Bonnie döptes tillsammans med min bästa kompis Theresas (som också är en av Bonnies tre gudmödrar) dotter Lill. Obegripligt söta Lill (hon är liksom så dör Suri-söt, ni hajar?) har varit utrustad med en rejäl kalufs redan från födseln. Något som självklart väcker Bonnies avundsjuka. Nu sitter vi i bilen på väg hem till Stockholm igen, proppfyllda av vetskapen om exakt hur mycket tårta det går att äta under en dag. /Cecilia
