[caption id="attachment_5087" align="aligncenter" width="707" caption="Tre av fyra - Milou, Mira och Bonnie."] [/caption] I helgen har min syrra med familj varit och hälsat på, idag när det kändes som vi häckat inne alldeles för länge åkte vi på "glassutflykt" (hrm, hrm - kolla på väska till min syrra-utflykt) till Forum Nacka. Det var jag, Ninni (min syster alltså) och en, två, tre, fyra barn. Rio på fem månader var minst, Bonnie knappt två år äldre, femåriga Milou och Mira som är nio. När vi gick runt där bland butiker och och med blonda ungar till höger och vänster (och då är ändå det här fyra hyfsat lugna typer, och ingen fick något utbrott eller lade sig i protest på golvet) slog det mig att alla de här fyra barnen i praktiken ju hade kunnat vara mina. Om jag fått min första när jag var 23, den andra vid 27, sen 29 och 31. Fullt rimligt alltså. Men jösses vad jag inte för mitt liv fattar hur de som har det så i verkligheten gör. Hur de lyckas? Fyra kottar! Jag höll på att få stressutslag och hjärtinfarkt av alla potentiella borttappade-barn-incidenter. Men det kanske är något man bara lär sig. Växer in i? Ungefär som man innan man får barn överhuvudtaget inte kan fatta hur man kan stå ut med att bli väckt klockan sju varje morgon, och sen när man väl är där så händer det bara, och inte är det väl någon större omställningsprocess heller. Det är livet helt enkelt. Men ändå! Fyra barn? Jag är sjukt impad av er mångbarnsföräldar. Ni måste vara helt djävulskt välorganiserade och alerta. Kan ni inte berätta, vad är hemligheten till framgång? Hur är det att ha så där många barn? Själv känner jag mig ganska nöjd med två barn, men jag håller absolut dörren öppen om att kanske, kanske skaffa ett tredje. Sen. Som en liten karamell att plocka fram och njuta av om några år.
