Vi var på "family Game night" med Rios klass efter skolan idag. Det betydde i korta drag att det spelades spel, dracks vin (föräldrarna, som alltså också var med) och åts pizza i klassrummet. Till efterrätt fick alla en cupcake. Det blev dock ett litet gäng cupcakes över - och dem fick Rio syn på, vilket ledde till ett tjat-maraton om att hon gärna ville ha en tiiiiiiill om hon kunde få. Det kunde hon inte, bestämde jag. Främst för att det fanns för få kvar för att räcka till en omgång till till alla i klassen. Rio är oftast artig och duktig och frågar om lov - men skiter precis lika ofta i svaret. Om inte svaret är i hennes favör vill säga. Kort sagt; Rio gör precis som hon vill. Vilket är ett drag jag älskar hos henne och som jag ofta uppmanar Bonnie att våga ta efter lite mer. Men för syns skull fick jag förstås ändå bli arg på Rio när jag hittade henne ivägsmugen i ett hörn av klassrummet. I full färd med att proppa i sig den där extra cupcaken hon inte fick ta, hoppandes att ingen skulle komma på henne. Men det gjorde vi förstås. Kom på henne alltså. Vi försökte reda ut saken sakligt, och pratade om att när man inte gör som mamma och pappa säger så får man kanske räkna med ett bakslag i något annat led. Någon form av straff helt enkelt. Jag tänkte mig kanske begränsat lördagsgodis i morgon eller så, och föreslog till hennes enorma fasa detta. Eftersom den idén inte direkt var särskilt poppis bad jag henne komma med eget förslag på vad som kunde vara en lämplig bot när man så högaktningsfullt skitit i vad mamma och pappa bestämt sagt. Hon tänkte någon minut innan hon kom till mig och på bästa svengelska och fullaste allvar presenterade sitt dramatiska förslag: "Eh, vad sägs om att... Maybe om ni får poppa ut mitt ena öga?" Den kärleken till godsaker alltså. Stick ut mitt öga, gör det bara, men rör föfan inte lördagsgodiset.
