Den här klänningen från Me & Is vårutbud, med en liten kanin som sticker upp ur fickan, är en av Bonnies absoluta favoritstassar just nu. Och Rio har en likadan. Och när de struttar runt i dem båda två så blir jag jordens tramsigaste morsa och står och fånler vart de än går och bara; "Nä men guuuuu!" "Titta Per!" "Nawwww!". Som om de vore några sabla kaninungar eller nåt. Detta för mig osökt in på den genusdebatt som härjat (och då menar jag härjat på ett positivt sätt) i bloggvärlden de senaste veckorna. Jag har sagt det förut och här kommer det igen: Jag är ingen svart eller vit-person. Jag vill så långt det är möjligt vara förstående gentemot det mesta och de flesta. Somliga kompisar tycker att jag är urmesig (host host, Jihdes host) men nu är det sån jag är och det verkar inte gå att ändra på. Så vad jag vill säga är: Man gör så gott man kan. Man tar ansvar för sin egen kunskap, ser till att man lär sig och fattar att världen vi lever i varken är jämställd eller jämlik, och varför det ser ut som det gör. Man inser att det där att Sverige skulle vara Världens mest jämställda land är århundrats bullshit-sak att säga. Som förälder kompromissar man. Man ser mellan fingrarna. Ibland gör man allt by the book över hur en riktigt välartad morsa av detta årtioende förväntas göra. Ibland står man och piper förtjust över hur "sööööööööta ens små döttrar är i sina fiiiiiiiiina klänningar" men oftare laddar man dem med egenvärde-boostning som har sin grund i något helt annat än utseende och näpna kläder. Jag intalar mig kanske detta för att rättfärdiga mitt eget sätt att vara, men vill tro att den där blandningen så småningom kanske ger en rätt bra grund att stå på när de blir större och möter verkligheten där ute. Är det inte här någonstans de flesta av oss befinner oss? Och är det inte okej?
