Det är minus sex grader kallt här idag. Vad jag har längtat efter det här. Allt som är så härligt med vintern. När solen lyser så skarpt att solglasögon inte ens hjälper. När det knarrar under skorna och luften är alldeles torr. Att promenera i kylan, invirad i varm jacka (den jag har på mig kommer från Esprit, det blev den till slut!) och mjuka vantar, omgiven av den egna andedräktens vita molntussar. Den sköna känslan av att sen komma in i värmen igen och sakta få tina upp om kinder och näsa. Min syster och hennes familj bygger ett hus. Ett eget hus som de ritat själva. Skapat efter de egna behoven och begränsningarna. Vi var nyss där och kikade på bygget. Morsade på elektriker och gubbar i blåställ, och jag kände att va sjutton, är det inte så här det ska vara? Vad är grejen med att bo i en lägenhet mitt inne i stan egentligen? När man kan ha ett alldeles eget hus. Med trädgård. Och badplats runt knuten. Jag blir alltid sån här så fort jag lämnar Stockholm. Har mentalt flyttat både till Göteborg, Malmö, Mariestad och New York. Och nu senast alltså till hus. Var det inte jag och Per som bara härom kvällen konstaterade att vi trivs så fantastiskt bra där bor nu? Att det absolut inte finns någon som helst anledning att stressa iväg och skaffa större. Usch och fy för att flytta sa vi. Det är bra skönt att bo mitt inne i stan. Ibland blir man helt enkelt inte klok på sig själv.
