Att hajka runt i bergen här i stan är kanske inte alltid vad barnen gillar mest att göra, men vi lockade med att vi skulle på spännande äventyr och att de var ansvariga för att ta med packningen. I väskorna hade de kompass, kakor - mycket kakor - rep, skruvmejslar och vatten. Vi har mest hängt hemma hela helgen och till slut är det så skönt att komma ut och göra någonting ihop, dagens lilla utflykt gillade nog alla till slut ändå, fastän det knorrades en del innan vi kom på det där med äventyrspackningen. Helgens suck får ändå bli i samklang med den enorma besvikelse många känner efter bekräftandet av Brett Kavanaugh till högsta domstolen här i USA. Det känns som gapet mellan demokrater och republikaner och anhängarna på båda sidor är så djupt nu, och stämningen i sociala medier så hatisk, att en frågar sig hur det någonsin ska kunna bli balans och harmoni igen? Orkar knappt tänka på det just nu faktiskt.Kanske för att deppen ändå överskuggats av stolthet över Bonnie sedan i fredags? Hon blev nämligen invald som klassrepresentant till elevrådet och det är ju fint och bra, men vägen dit är vad som verkligen gör mig stolt. Så här. Förra året ställde hon upp i samma val, och övertalade sin bästa vän som egentligen inte tänkt vara med alls att också göra det. Det slutade med att bästa vännen blev klass-representant och vann över Bonnie. Bonnie blev fruktansvärt besviken och grät i dagarna två. Kompisen tröstade och stöttade och tillsammans gick de starkare ur det hela. Min första tanke var förstås ilska mot skolan som utsatte min dotter för den här hemska upplevelsen med omröstning och att inte bli vald. Men sedan märkte jag att någonting hände i henne efter detta, en lärdom om att besvikelser må vara jobbiga men herregud vad det är viktigt att kunna klara av dem och få vidare. När hon för några veckor sedan ville ställa upp i valet till elevrådets sekreterarpost var jag förstås stolt, lite oroad, men mest stolt. För att hon faktiskt vågade göra det, trots besvikelsen från förra året i färskt minne. Hon gjorde plakat och det blev dags för omröstning. Hon vann inte dem här gången heller. Det gjorde Olivia, hennes andra bästa kompis. Men Bonnie tog det bra! Var inte alls knäckt som förra gången, utan istället fast bestämd att återigen försöka bli klassrepresentant. Olivia peppade henne och hjälpte till att skriva henne speach. Har suttit i timmar senaste veckan i Bonnies rum och övat och finslipat talet. Och så i fredags small det. Bonnie höll sitt tal, och den här gången vann hon och fick bli klass-representant i elevrådet. Har kanske aldrig varit mer stolt över någon för någonting tidigare, än över Bonnie som vågade och vågade igen. Trots att hon förlorat två gånger. Och att hon tog hjälp av sina vänner utan att vara stolt eller ogenerös i sin glädje för deras skull. Systerskap och mod på det finaste och mest inspirerande sätt tycker jag! Prova det nästa gång Kavanaugh!
