För ganska exakt på minuten ett år sen är den här bilden tagen. Då var Bonnie bara några timmar gammal och vi låg och pustade ut efter en riktigt segdragen förlossning. Värkarna började på lördagkvällen och på söndag förmiddag var det dags att åka till BB. Där flöt det mesta på, men vattnet gick inte av sig självt, och när barnmorskan kom och stack hål på det där vad-det-nu-är-som-sticks-hål på för att få ut fostervattnet (?) och få fart på förlossningen började det göra ont av bara satan. Epidural tack! Och den bet. Men bara i höger sida av kroppen. I andra halvan fortsatte monstervärkarna härja. Så jag fick lite mer bedövning. Och lite till. Och lite till. Till slut hade jag fått så mycket att jag blev jag som lam och allt stannade av. Några krystvärkar blev det aldrig. Och jag vet att jag skrek till barnmorskan (eller var det till Per?) att gör det själv för fan när de bad mig klämma ut bebisen. Jag hade liksom ingenting i mig som gjorde det per automatik. Men till slut - med lite hjälp av en sugklocka - låg hon där på mitt bröst. Och hon såg ut exakt som jag hade förväntat mig. Jag hade nog trott att jag skulle känna mig mer ögonblickligt förälskad. Så var det inte riktigt. Däremot fanns där direkt en enorm kärlek och samhörighet. Jag vet att jag tänkte när hon låg där alldeles blodig på mitt bröst, att om någon kommer och tar henne nu, så sliter jag bort alla sladdar och apparater i min kropp och springer naken och barfota till Kina om det är vad som krävs för att jag ska få henne tillbaka igen. Förälskelsen smög sig på därefter och har vuxit för varje dag sedan dess. Idag fyller vår hon ett år. Den busiga, fnissiga, temperamentsfulla, lyckliga, energiska och keliga tjej hon blivit. Och vi, hennes föräldrar säger till varandra och till oss själv varje dag hur obeskrivligt lyckliga vi är att det... blev så att hon kom till oss. Älskade lilla Bonnie. Älskade, älskade lilla Bonnie.
