Jag gillar att säga ja och är generellt inställd på att det mesta är genomförbart, möjligt och kul. Inför förslag, förändringar och idéer känner man efter lite i magkänslan bara; vill jag göra det här? Känns det bra? Rimligt? - och sen kör man. Det händer väl kanske att jag blundar lite för, eller i alla fall förminskar, nackdelarna med mina beslut. Som det här med att jag bestämde mig för att ta med barnen tre veckor till Sverige. Jag jobbar en del men farmor har funnits med som barnvakt när vi varit i Stockholm, och sen åkte vi på en tur mot Skaraborg och så har jag varit i Göteborg två vändor, igår åkte vi till Karlstad, ikväll bor vi hos pappa i Molkom - sedan tillbaka mot Stockholm imorgon igen. Med två stora resväskor, barnvagn och så de två sjövilda ongarna. Det är faktiskt väldigt kul att vara själv med barnen. Man blir ju så väldigt sammansvetsade och starka. Hittar takten och varandra. Och det där att inte behöva störa sig på vad den andra inte gör. Det är också skönt. Fast jag börjar bli lite trött nu (och då händer det att man passar på att vila lite i gräset bredvid lekparken för att man plötsligt känner att man knappt kan hålla ögonen öppna längre). För man är ju också ensam om att aldrig riktigt kunna slappna av. Öronen är spetsade hela tiden - herregud, VAR! ÄR! RIO? Och man sover så lätt - beredd att stoppa in nappar följa med upp på toan eller vad det nu kan vara. Och så glömde jag lite det där med saknaden. Hur tomt det blir utan han den där som är min man och barnens pappa. Jag saknar liksom honom. Att sammanfatta dagen när man somnar. Skratta åt grejer som kanske bara vi hajar. Sånt där. Men Facetime. Jösses alltså. Vilken räddning ändå. Utan det hade vi nog varit helt vilsna och borttappade från varandra jag och barnen och Per på andra sidan haven. Nu har vi ändå lite familjekonferens och ser varandra och hur det ser ut där vi är varje morgon och varje kväll. Det är underbart att vara här och träffa alla som vi gillar så mycket. Men det ska också bli väldigt fint att åka tillbaka. Så lyxigt egentligen att få ha två ställen att längta till.
