[caption id="attachment_12186" align="aligncenter" width="720" caption="På lekparken i likadana regnjackor från fantastiska Petit bateau som vi fått av snällfolket bakom Babyshop.se. Det är alltså där ni hittar dem!"] [/caption] Per är fortfarande bortrest och jag hänger själv med barnen i helgen. Inte för att jag har några planer på att göra mig av med karln, men så här tillfälligt kan jag ändå tycka att det är rätt skönt att köra familjeskutan själv. Ni vet. Ingen annan att vänta på. Att anpassa sig efter. Ingen tvätt som inte blivit tvättad av den andre (den här gången heller) att störa sig på. Bara jag och barnen. Förutom ett ilskeutbrott från min sida nu på kvällskvisten (grrr, treåringar är ju så stora att de vet exakt vad och hur de ska trigga igång sin mamma om de känner för det) har vi haft en helt fantastisk dag. I regnet. I Stockholm. Hängt på en lekpark med kompisar. Tränat en liten stund (och barnen var på Mini-Sats - för första gången funkade det urbra. Tidigare är det alltid någon av dem som kinkat och jag har fått avbryta träningen ganska exakt efter att jag hunnit värma upp och rusa till barnpassningen och klappa och pussa). Handlat. Hängt hemma. Inga konstigheter alls egentligen. Men en bra, skön, glad helt vanlig söndag. Så nu undrar jag; ni som är halvtidsföräldrar eller ensamstående (det kanske är samma sak? Jag menar, ni som har barn men ingen annan förälder ens på avstånd att dela dem med); hur är det? Ärligt? På tal om att lämna bort barnen så är ju det vardagsmat för er, men man kanske vänjer sig? Är det skönt? Den där känslan av att man liksom är den enda bossen och inte behöver dividera sina beslut med någon annan? Och när är det jobbigt? Det vore spännande att höra. Om ni vill dela med er vill säga.
