Igår kväll efter badet hade vi en konversation som innehöll vare sig vettigt svar eller vettigt slut: Bonnie: Mamma, vatt tog vattnet vägen? Cecilia: Jag vred på den där knappen och då öppnades ett hål i botten av badkaret och så rann vattnet ut där. Bonnie: Men vatt tog vattnet vägen? Cecilia: Jo men alltså, det rann ut i avloppet. Bonnie: Tog vattnet vägen da? Cecilia: Det åkte ut i ett rör. Ett avlopp. Samma som bajskorvarna åker i. Bonnie: Mhm... Mamma? Vatt e vattnet? Cecilia: Jo men alltså... när du hade badat klart så gjorde jag så att det försvann. Vred på en grej och vips åkte vattnet i väg. Nu är det borta. Bonnie: Men mamma, vatt ä vattnet? Cecilia: I avloppet någonstans. Med bajskorvarna. Du hade ju badat klart. Bonnie: Men mamma, vatt e vattnet da? Cecilia: Det är borta. Men nästa gång du vill bada kommer det nytt. Vilken tur va? Bonnie: Okej då! Men... vatt e vattnet? Cecilia: Lilla hjärtat, nu släpper vi det här, kom så får du morgonrocken. En stund senare, i sängen: Bonnie: Mamma? E vattnet da? Var E vattnet? Cecilia: Bonnie, nu blir jag snart arg på dig. Det är läggdags. Vi har läst fyra böcker och nu är det dags att sova. Vi får prata mer i morgon. Bonnie: Men mamma! Du är snäll ju. Inte arg. Cecilia: Ja men man kan bli arg även om man är snäll. Det är okej att vara lite arg ibland. Bonnie: Okej da. Eh, Mamma? Maaaaa-maaa? VA. E. VATTNET DA? Cecilia: Snark.
