Igår lämnade vi vår trygga sida av Bodrum-halvön där de små byarna ligger på rad och husen klättrar livsfarligt längs med bergväggarna, och åkte mot själva staden Bodrum. Där var det i och för sig fint och trevligt, men också fruktansvärt varmt. Bibbi, minstingen bland barnen, gillade inte alls hettan, vi andra blev mest bara råmosiga. Vi lärde oss också två viktiga saker: 1. Ficktjuvar lever och frodas även i de mest charmiga små turkiska städer. Per blev av med sin väska, en väska som måste varit en besvikelse för tjuven iofs, den innehöll bara några kreditkort som snabbt spärrades. Men ändå. 2. Fråga alltid om pris om du tänker äta på en turistfälla. Vi visste ju att det var en turistfälla. Ni vet, lite för mycket personal, lite för bra läge, men ändå rätt oambitiös inredning och helt utan atmosfär. Men vi var hungriga och trötta och ändå lite lockade av havsutsikten så vi slog oss ner. Började prata med vår servitör om maten, var intresserade av en mixtallrik med grillad fisk, och det var då han travade in med ett stort fat med färsk firre som de kunde tillreda lite efter behag, och det lät ju härligt, och vi ville inte göra honom besviken nu när han gjort sig mödan och kånkat fram det där, så vi sa javisst och beställde. Sen åt vi, och maten smakade - tjaaaa, helt okej. Inte gott. Inte äckligt. Det var fisk med fisk liksom. Sen. Sen kom notan. Och vilken nota det var! Vi hade förstås travat rakt in i turistfällegapet och beställt "dagens fisk" utan att kolla "dagens pris". Ett pris som säkert kunde varieras beroende på just om gästen frågade innan eller inte gissar jag. Well well. Man lär så länge man lever. />
