Jag älskar att åka tunnelbana. Inte om det är fullpackat med folk eller luktar kiss eller spy. Inte då. Och inte när man råkar träffa på någon man känner måste stå och småprata (okej, det kan vara trevligt). Utan när det är lugnt och stilla. När man har en stor jacka på sig, en luva man kan dra upp och krypa in i, så att man känner sig kokongad liksom. När man stoppar lurar i öronen och lyssnar på bra musik samtidigt som man betraktar alla människor runt omkring och förorterna man svischar genom. Då ser det kanske ut som om man sitter där och har rekordtråkigt. Att man är tom liksom. Eller rastlös. I själva verket njuter jag av en stund som är fullkomligt befriad från måsten. Tänker igenom dagen. Fattar beslut, stora som små. Peppar mig själv inför något som ska genomföras. En stund att samla sig. Ibland är det så mysigt att sitta där, isolerad men i sällskap av vänliga främlingar, att jag nästan hurvar av något slags myskänsla. Sen är ju förstås inte varje tunnelbaneresa så här. Men ibland, med lite planering och en bra spellista så.
