Det var en stor dag igår. Det var det faktiskt. Mitt positiva liv boken Andreas Lundstedt och jag skrivit tillsammans - släpptes för någon vecka sedan, och igår var det releasefest. Den där festen har vi liksom sett som finalen på den långa, vindlande, spännande, känslosamma och viktiga resa jag och Andreas började tillsammans för snart ett och halvt år sedan. Under den här processen har vi gråtit. Skrattat som fan. Och pratat, pratat, pratat om viktiga saker. Känslor. Livet. Döden. Mitt positiva liv är resulatet av allt det, och igår firade vi målgången på Nobis hotell med snittar, bubbel och mycket kärlek. Jag och Andreas, som jag utan att tveka kan säga är en av de bästa män jag någonsin träffat. Han är ett ljus. Lite så. [caption id="attachment_12414" align="aligncenter" width="720" caption="Bild lånad från finest.se"] [/caption] Andreas höll ett fantastiskt tal som gjorde mig både lipfärdigt rörd och ännu mer stolt över honom. Här är en annan kille jag gillar mycket: Min fruktansvärt långa man Per. Jag har ändå klackar på mig, är strax under 1.70 och når honom ändå bara till naveln ungefär. Att ståpussas betyder att antingen måste jag böja nacken i 90 grader, eller så får han stå i bananrygg. Jag fick faktiskt också signera ett par böcker. Overklig känsla. Min kompis Miranda var en av alla härliga typer som minglade och firade med oss. Kolla vad mycket blommor vi fick! Och så många lovord från dem som läst boken att vi faktiskt höll på att spricka eller i alla fall bli riktigt odrägligt självbelåtna av stolthet. Så. Nu tycker att vi gör så här. Ni sticker alla i väg och köper boken. Läser den. Lär er om hiv förpackat i en ganska dramatisk historia. Sen går vi tillsammans ut och pratar om det. Om hiv. Avdramatiserar sjukdomen så att de så att världen blir en lättare plats att leva för alla dem som har hiv. Deal?
