Hur det var att komma hem och träffa barnen igen? Underbart förstås, men odramatiskt. Jag landade sent i torsdags och de låg redan i sina sängar och sov när jag äntligen var hemma. När jag gick och lade mig ett par timmar senare försökte jag väcka Bonnie som sov i vår säng. Hon kollade upp en halvsekund, ropade "mamma!" gav mig en kram och somnade om. Rio väckte mig när hon hojtade från sin säng vid sjutiden nästa morgon. Jag lubbade dit och hon såg väl i ögonvrån att det var jag, men visade inte minsta känsloyttring. Tvärtom. Hon kollade bort och såg ut att smälta den här plötsliga vändningen. "Mäh! Var kom hon ifrån nurå?" Typ. Men efter någon halvminut ålade hon upp i min famn och jag fick en mysig liten minikram. Efter att ha varit från barnen några gånger har jag lärt mig ett par saker. Det ÄR skitjobbigt, verkligen svinkämpigt innan man åker. Och den här gången var det värre än förut eftersom både jag och Per åkte bort, och så långt dessutom. Men sen. När man väl sagt hejdå:et gråtit en tår och är på väg, ja då börjar man bli "avhjärntvättad" och fattar att det här kommer bli alldeles underbart. Inte för att man vill vara utan dem, barnen. Utan för att man vet att de finns kvar. Hemma. Och snart ses man igen. Man är ju inte dummare än att man fattar att det är läge att njuta av möjligheten att ostörd kunna plöja en bok. Tre böcker. Och en film. Att äta middag med sin man och kunna prata långa fina, oavbrutna meningar, och när maten är uppäten kunna resa sig upp och inte behöva krypa runt på golvet och torka upp någons tappade potatismos. Barnen har det svinbra hos sina barnvakter (vi pratade med dem på Skype åtminstone en gång om dagen, och det funkade super! Särskilt för lilla Rio tror jag, som ju kunde se att vi fortfarande fanns där någonstans). Under tiden laddar man sina batterier och, om nu båda föräldrarna åkt iväg tillsammans, investerar i sin relation. Jag är helt övertygad om det enorma värdet i att vara ensamma tillsammans ibland. Utan barnen. En bio kan räcka. Men ett par dagar var inte dumt heller. Det blir så lätt att man låter bli. Kanske för att man inte vågar lämna barnen. För det är ju jobbigt. Eller för att man prioriterar annat. Eller vad det nu kan vara. Men har ni möjligheten; gör det. Be farmor ta barnen en natt och sov hemma själva. Det räcker. Men lite tid tillsammans, en sovmorgon, en lugn frukost med tidningen och en kopp kaffe. Att inte behöva lägga sig på kvällen för att man vet att någon kommer väcka en rysligt tidigt. Det går väldigt snabbt att hitta tillbaka till livet utanför vardagen. Utanför lunken (även om man gillar den också försås, det är bara det att den kanske inte alltid är så... överraskande). Till något som ni kanske hade mer av innan barnen. Hångeltid och nykärspirr. Som sagt, har ni möjligheten så vill jag påminna er om att göra det.
