Jag känner mig så märkligt rädd idag. Livrädd. För allt. Och det är alldeles för stort och nära att skriva om, så jag hoppar över det och berättar om en liten stund i en tjusig underklädesaffär nyss. Jag skulle köpa vanliga svarta strumpbyxor, men att få göra det tog sin tid. Det är spännande vilken typ av människor som arbetar i damiga underklädesaffär. Och vilka som besöker dem. Mannen, som på samma gång var kvinna och före mig i kön fick hjälp av de två biträdena när han provade den ena slimmande, bystframhävande toppen efter den andra. Bara det att han inte var kvinna. Lite läppstift och blå mascara men i övrigt all man så att säga. Kanske för att jag är en smula fransig idag, men jag blev så djupt rörd över expediternas sätt att med största engagemang hitta en passande överdel till den gamla mannens bröstlösa bröst. "Nej, jag tycker att den rosa sitter bättre". "Det där blev alldeles för mycket mönster mot din hudton". Hur det inte bekom dem det minsta att plaggen skapats för någon helt annan än en skrynklig farbror som kände sig som något han inte var. Åtminstone fysiskt. Hur de ansträngde sig för att han skulle känna sig som den kvinna han är på insidan. Och hur lycklig deras ansträngningar gjorde honom. Efter mankvinnan men innan mig, stod en mycket prydlig lady. Av samtalet med försäljarna framgick det att hon handlade här varje vecka. Vant plockade hon på sig paket efter paket med lyxiga strumpbyxor. När det var dags att betala hamnade notan på 6500 kronor. Och det betalades "som vanligt" kontant. Dessutom lade hon till 300 kronor i dricks till personalen. Vem VAR hon? Varför så många strumpor? Och kontant? Varje vecka? När det sedan var min tur frågade det äldre men mindre erfarna biträdet efter min vikt. För att kunna avgöra vilken storlek jag skulle ha. Men innan jag hann svara hade det yngre biträdet skällt ut den äldre framför mina ögon. "Så frågar man bara inte!" När jag sedan åkte hem och klev av tunnelbanan i Farsta hörde jag något som lät som ett panikslaget djur yla över hela torget. Det var en ung kille som hölls fast av en vakt mot en väg. Han grät så där så att ångesten, frustrationen, skammen, rädslan fanns med i varje ton. Sen försökte han smita, och tre andra vakter flög på honom. Brottade ned honom och slog honom med batong över ryggen. Slutade inte förrän de hörde rösterna från oss runt omkring som skrek åt dem att lägga av. Det här var klockan fyra på eftermiddagen. I ett fullproppat köpcentrum. När de tänkt sluta slå om ingen varit där och sett dem vågar jag inte tänka på. Sen cyklade jag hem och luften kändes mörk, våt och ogästvänlig. Det här har varit en konstig dag. Fin bitvis inne i affären. Men annars mest bara läskig.
