Jag har alltid haft mycket killkompisar. Åtminstone ända fram tills jag träffade Per och fick barn. Att de försvann då är inte Pers fel bör poängteras, han är allt annat än den svartsjuka typen, det var väl bara så att mina relationer med de här killkompisarna inte var... djupa nog för att stå pall all den här utvecklingen i livet gissar jag. Vissa av dem saknar jag väldigt mycket och hoppas kunna återfå samma relation som förr med en dag. Men. Det senaste halvåret har jag också fått en ny killkompis. Sedan jag och Andreas Lundstedt började jobba tillsammans i vintras har vi snabbt blivit fina vänner. Vi är ta mej fanken a match made in heaven, till bådas våran förvåning tror jag. Jag menar, han är schlagerbög, och jag en högst ordinär tvåbarnsmorsa i förorten - ändå är vår tolkningar av livet på många sätt otroligt lika varandra. För den som inte visste det så skriver vi en bok ihop, den handlar om Andreas spännande liv. Och om hans HIV. Förstås. Sedan vi började skriva den här boken har jag lärt mig oerhört mycket om det här viruset. Och jag har också lärt mig chockerande mycket om hur lite folk vet om den här sjukdomen. Det är ett lömskt jäkla virus. Inte bara för att det bäddar in sig i den egna arvsmassan och därmed gör sig fruktansvärt svår att hitta ett botemedel mot, utan också för det stigma den för med sig i det här samhället. HIV-skräcken är enorm, samtidigt som den inte är det. Så här: ungdomar verkar tro att HIV inte finns, att det bara är att ligga på för det där är en sjukdom som bara drabbar bögar och afrikaner. Så är det inte. HIV är på riktigt, och den lever och frodas, och alla vi som någon gång haft oskyddat sex har därmed utsatt oss för risken att få den. Så. Har ni inte lust att knapra högvis med tabletter varje dag, resten av livet (ja, resten av livet, med bromsmedicinerna som finns idag ska ingen i Sverige behöva få AIDS som är den dödliga delen av sjukdomen. HIV är ett kroniskt virus, inte ett dödligt) - passa er. Å andra sidan. En jobbig, kanske den jobbigaste delen, med HIV, har jag förstått genom mitt arbete med den här boken, och efter att ha pratat med och läst om många smittade är den jävligt onödiga skammen och stigmat sjukdomen kommer med. Den rädsla folk har för viruset som finns kvar sedan 80-talet när HIV och AIDS upptäcktes och innan man visste hur det smittades. Och inte smittades. Okunskapen är som sagt enorm. Och jag känner ta mig fan att jag är på ett jävligt viktigt mission att ändra på det. P.S Om du är HIV-smittad eller känner någon som är det som vill prata om det i Andreas och min bok, hör gärna av dig. Det går förstås mycket bra att vara anonym. Läs också vad Tessan och Karin skrivit om saken!
