Vi brukar turas om att natta Bonnie, det är en liten process, det ska gudarna veta. Jag minns en gång för säkert ett halvår sen när Per kom ut från sovrummet just efter att Lillan somnat, han suckade och menade att det innebar - citat - obeskrivlig smärta att lägga henne. Det här har jag så klart mobbat honom för sedan dess. En två meter lång och rejäl man får storstryk av en halvårsgammal bebis. Men idag när vi låg och skulle eftermiddagstupplura jag och Bonnie fick jag erkänna för mig själv att han har rätt. Smärtan de där små små fingrarna och naglarna gör när de gräver sig in i huden på bröstet, eller "smular" den tunnaste huden på armarna mellan fingrarna långsamt, långsamt, eller när händerna trasselgosar in sig i håret riktigt rejält - den ÄR obeskrivlig. Det är alltså inte när hon är arg eller så som det här händer, utan när hon håller på att somna och bara vill vara nära, nära. Att natta Bonnie är vissa dagar som att mysa med en elvisp i fullfräs som någon monterat fast rakblad på. Jag är strösslad med små sår på bröstet. Obeskrivlig smärta. Hann ni förresten få tag i något från Sonia Rykiel för H&M i helgen? Jag tyckte att det mesta var toppenfint, men var sent ute så allt i min storlek var tvärslut. Jag hittade åtminstone den här tunna västtunikan (fast Per envisas hoppfullt med att kalla den negligé) som bara var lite för stor. Så den fick godkänt att följa med hem.
