Vädret är bara halvbra här i Miami. Varmt och så förstås, men molnigt och blåsigt - perfekta utflyktsförhållanden med andra ord. Igår åkte vi ut i Everglades och kikade på alligatorer. Inte för att varken jag, Per eller barnen är överdrivet intresserade av alligatorer eller det där enorma träsket som täcker stora delar av södra Florida - men det är ju så himla spännande att åka till såna här märkliga avkrokar och se vilka människor man träffar hur och livet kan funka i träsken i södraste USA. Sen visade det sig i och för sig att de där alligatorerna var rätt spännande ändå... Hit åkte vi, ungefär en timmes bilresa från South beach - lagom sträcka för våra inte så åkabilförtjusta barn. Vi köpte biljetter av en man som såg ut som Crocodile Dundee i en butik som sålde allt man kan tänka sig i alligatorskinn, sen hoppade vi i en båt som skulle ta oss ut på träsket. Först gick det långsamt. Sen skrek plötsligt guiden/kaptenen "GATOR!" och pekade mot något som såg ut som en liten vedklabbe. Alla vände sig åt vänster och fotade. Jag med. Ser ni alligatorn? Inte? Nähä. Sen axade guiden upp den platta båten (vattenståndet i träsket är bara drygt 30 centimeter) - den stora propellern (nej, vad heter det? "Jättefläkt"?) som driver båten brummade högljutt och båten sladdade och svängde som sjutton över det märkliga landskapet som bara var träsk, träsk, träsk så långt ögat kunde nå. Åkturen gav oss alla (ehm, särskilt Per) nya spännande frisyrer. Efter ett tag åkte saktades farten ner och vi åkte in i lummigare delar av Everglades. Det kryllade av färgstarka fåglar, och jag förvandlades till naturfotograf och hängde mig över relingen och fångade... eh... en sort på bild. Fint va? Sedan hojtade guiden plötsligt igen. "Gator!" Alla reste sig upp. Den här gången tänkte David Attenborough jag inte misslyckas. Och mycket riktigt. Besten fångades på bild. Nu då. Nu ser ni väl? Efter åkturen bjöds vi på krokodilshow. En man som var Crocodile Dundee visade upp skunkar, skorpioner, jättepaddor och alligatorer i olika åldrar. Den största gatorn brottades han med en sväng. Gud så macho. Efter föreställningen kunde man, om man betalade tre dollar, få hålla i en alligator. Det var vi inte intresserade av att göra. Varken jag, Per eller tjejerna kände något större behov av att en så nära. Det värsta var ett det gjorde ingen annan i vår lilla grup av turister heller, och då tyckte jag så synd om killen med alligatorn med ihoptejpade käften att jag tvingade med Bonnie på en bild, övertalades att kånka runt på djuret en stund. Och betalade tre dollar. "Kolla. Jag kan blunda och bära en alligator. Vemäräsomämachonurå?" Här kommer lite information som känns fullkomligt apart i sammanhanget: Den randiga klänningen kommer från Petit Bateau, och den svarta jackan med läderärmar från Modström. Båda finns i butik nu.
