I lördags var det som jag nämnde 90-årskalas för en riktigt skön lady. Pers mormor Elisabet som bott i Stockholm sen 40-talet men som fortfarande pratar så bred gotländska att jag ibland knappt förstår vad hon säger firades med buller och bång. En stor fördel med att jag träffat Per är att jag liksom fått Elisabet på köpet (jag är väldigt glad för alla andra tanter i Pers enorma dam-possy också, men med Elisabet är det något alldeles väldigt speciellt). Elisabet har lärt mig mycket. Kanske inte främst genom saker hon sagt eller berättat, utan för att hon är som hon är och gör som hon gör. När jag och Per hade bröllopsfest på Berns förra sommaren var mormor Elisabet självklart med. När hon rullades ut i sin rullstol på balkongen för att i den dunkande housemusiken ta en cigg tittade hon sig fascinerat omkring och såg ut att njuta. Inga klagomål över ljudvolym eller fyllskallar som drattade in i rullstolen. Inga suckar över "dagens ungdom". Och fast hon är långt i från bästa form och hennes liv därför är ganska begränsat är hon alltid så skönt ognällig. Ser det bästa i alla situationer. Är glad för det hon har som är bra. Och så har hon humor och skinn på näsan. Säger vad hon tycker och vill. Dessutom, men det här är bara en härlig bonus, så har hon superkoll på all populärkultur och vet exakt vem Kleerup är och hur Peter Jihde sköter sig som programledare för Idol (han är iiiioooootrouli!) Elisabet har blivit en stor förebild i mitt liv. Hon ger mig hopp om framtiden. Hon visar att livet kan bli långt och lyckligt, trots att vi då och då måste stanna upp och ta oss igenom motgångar. När jag är 90 år hoppas jag att jag får vara som Elisabet.
