[caption id="attachment_35200" align="alignnone" width="810"] Jag i förmiddags, strax efter en dålig morgon men innan en skön cykeltur. Också innan jag blev argast i stan på ett möte.[/caption] Vaknade i morse och var på ett jävulskt humör. Var arg också i går kväll, Analyze this - men jag tror att det är någon slags posttraumatisk stress (nåja, inte den riktiga sorten som folk lider av på riktigt, men i brist på bättre ord) som händer när jag är själv med barnen nu för tiden. Per jobbar ungefär dygnet runt den här veckan. Det gjorde han även när barnen var mindre och vi bodde i USA. Som när Remy var nyfödd, Bonnie och Rio var sex och fyra, Per såg man knappt bara till på helgerna och exakt hela ansvaret för familjen och alla små barn låg på mig. Det var sen så där några år. Jag lagade mat, skjutsade barn, hade kontakt med barnens kompisars föräldrar, städade, tvättade, nattade, löste syskonkonflikter, volontärjobbade i skolan (för att man förväntades göra det) till förbannelse och drev samtidigt ett nystartat Blankens på distans och med extremt lite tid till godo, snittade 3-4 timmars sömn per natt. Mitt väsen var krympt till en liten smula av en föräldraroll som jag egentligen inte på något sätt var rustad att klara. Så där känner nog många under småbarnsåren tänker jag. Och jag saknar det inte. Den där nästan krampaktiga stressen och otillräckligheten i kombination med att ändå känna sig konstigt understimulerad jag bitvis kände då, dyker upp i mig som små vindpustar och påminner om de där känslorna en sådan här vecka. Det var morgonen det. Sedan fastnade jag i en massa jobb och när jag sedan insåg att det var dags att åka mot stan hade jag inte ätit lunch. Men allt vände till otrolig lycka när jag hittade en nästan helt orörd godispåse från för säkert flera år sedan i en gammal jackficka. Åt den på cykeln mot stan, Lyssnade på den här fantastiska spellistan ihopsatt av Stedsans där vi var i somras ,kände solen värma mot ansiktet och långsamt ljusnade allt och jag kände mig glad. Dagen blev sedan inte sämre när jag åkte förbi Blankens nya HQ i Gamla stan som vi snart flyttar in i. Otroligt mysig lokal! Sista mötet för dagen blev sedan ja, inte bra. Kan man kanske säga. Utan att hänga ut någon så satt jag plötsligt på ett kontor med tre främmande människor och diskuterade ett ämne med sådan intensitet och ilska att jag till slut kände den där förhatliga stockningen i halsen när man är så upprörd att tårarna tycker det är läge att göra entre. Herregud. Ibland önskar jag att jag fortfarande hade en podd så att man kunde prata mer om sånt här där man behöver vara två, och inte ensam röst i en text. Cyklade hemåt igen. Och där var barnen. Hur kunde jag någonsin vara irriterad på dem? Rio hade gjort kladdkaka och Bonnie och jag gjorde pizza och Remy ritade en teckning av sin Pokemon-väska som var det mest fantastiska jag sett. Faktiskt ovan att känna så mycket kämslor som jag gjort idag. Är oftast rätt jämn liksom. Glad, Resonlig, Och så bam dimper det ner en dag som kräver helt andra sidor. Om nackdelen var att jag behövde bli så att att jag till och med fortfarande känner mig skakad, så var den stora fördelen i iallafall att all ilska jag kände på hemmaplan i morse var förbytt mot kattungemjuk kärlek och tacksamhet.
