Jag längtade våldsamt efter familjen hela dagen på jobbet. Längtade hem. Men i stället för att åka hem, kom de och hämtade upp mig när jag var färdig, och så åkte vi till en indisk restaurang. Ett hak. Men med bra mat. Och så åt vi och det var skitgott. Barnen smaskade i sig ris och curry utan att trilska. Och jag stannade upp mentalt flera gånger och liksom sög in dem en efter en. Registerade hur de såg ut och vad de sade. Berättade hur mycket jag älskade dem. Hur fantastiska de är, min underbara lilla familj. Det var en sån där stund när allt plötsligt stämde, och det gör det ju i och för sig kanske ofta, men det är kanske inte alltid man är så där fysiskt och påtagligt medveten om sin egen lycka. Sen gick vi till lekparken allihop. Hängde där en god stund. Gungade, och jag körde mitt bästa lekparksskämt; jag säger till barnen på skarpen att de absolut inte får gunga på mig. Och så tar de fart, och jag ställer mig i vägen, de tjongar i min rumpa och jag teaterflyger i väg och landar i sanden. Två små blonda flickor skrattar på sig. "Igen mamma!". Sen åkte vi hem och bestämde att det ju nästan var som fredag och att de kunde få somna i soffan medan vi tittade på Kockarnas kamp. Bland det bästa jag vet är att göra något speciellt av en vanlig vardag. Det behöver inte vara så mycket alls faktiskt. Något utanför hämta-hem-laga mat-diska-plocka undan-leka-titta på tv-rutinerna bara. Även om jag i och för sig ofta tycker att de dagarna är alldeles ljuvliga också, så behöver man ju titt som tätt... avbrott. Det behöver vi allihop. Något som får den där torsdagen att pirra en aning. Sticka ut bland andra torsdagar och göra sig en plats i minnesbanken av lyckliga stunder.
