Jag försöker skriva en text om Fredrik Virtanens krönika. Eftersom jag tänkt mycket på den idag. Men jag får inte till det. Så det blir något kortfattat istället: Han har rätt i att det blir både kletigt och obehagligt när den som inte väljer att sörja offentligt blir lynchad. Men helt jävla svinfel när han påstår att twittrad eller facebookad empati är narcissism och inte medmänsklighet. Det finns säkert såna fall, men man måste ändå utgå från att människan vill och menar väl. För så är det. Oftast. Något annat vägrar jag tro. Sen att alla dem som uttrycker empati för Norge inte har Virtanens vassa penna, ja det är kanske därför mycket av det vi läst på Twitter och andra ställen blir plattityder. Men så what? Det är väl jävligt snobbigt och elitiskt om bara dem med en kvällstidning i ryggen och tjugo års journalistiskt vana får uttrycka sina känslor.
