Det var jag förstås inte bara jag som blev galopperande krasslig under gårdagen, efter lunch någon gång ringdes det från preschool och meddelades att Rio kräkts. Så jag skrapade ihop min egen krassliga kropp och tog mig dit för att hämta upp den bleknosta, nerspydda men i övrigt skitglada ungen. Sedan blev det inget mer kräkande från varken hennes eller min sida, men vi har ju förstås ändå varit hemma idag - och det, att få en hel dag ensam med sin yngsta dotter, det är också en stor fördel med att vara krasslig. Med en rätt bossig pratkvarn till storasyrra hinner Rio sällan säga mer än ett par ord innan Bonnie med sitt rikare ordförråd och snabbare tempo tagit över. Men idag har jag och Rio pratat som bara sjutton. Jag har till exempel fått veta att hon helst vill att jag kallar henne "Mister Rio" och vi har snackat en hel del om huruvida hon verkligen är en tjej? Och jag förstår att hon känner sig tveksam till det. I USA råder inte alls samma neutrala och inställning till könet som kanske inte alltid utövas, men ändå existerar i Sverige. Här är pojkar pojkar och flickor flickor. Punkt slut. Och Rio som älskar grönt, har kort hår, conectar bäst med killar och inte gärna klär sig i Bonnies gamla avlagda rosa kläder - antas så gott som dagligen vara en pojke. Alla tror att hon är en kille. Mig gör det förstås inget, men jag fattar ju efter mitt och Rios lilla snack idag att det stökar till det i huvudet på henne. Om man inte ser ut som de andra flickorna, och man dagligen hör föräldrarna korrigera (med stolthet, men ändå) "actually, she's a girl" är det klart att man börjar undra om man verkligen är en tjej? Så jag svarade väldigt korrekt att "du är en liten människa Rio" - eftersom det vore så himla tråkigt om hon plötsligt började känna att hon måste se ut och vara på ett förväntat "tjej-sätt" om det nu egentligen inte är i linje med vad hon egentligen gillar och är. Komplicerat det där. Det enda man vill är ju att hon ska fatta att hon är helt perfekt precis som hon är i sin unika och alldeles underbara lilla personlighet - men sen finns det ju en värld runt omkring henne också. Och den världen är proppfull av budskap och är allt annat än tyst. Ibland önskar man liksom att det bara ramlade ner en framtidsutsaga i knäet på en, en man kunde titta i och förvissa sig om att allt blev bra till slut. Så att man slapp fundera på allt det där man gjorde, inte borde sagt eller gjort annorlunda. Tänk vad bra det vore, vad lätt livet skulle bli, om barnen kunde ta genvägen till självkänsla (för mig tog det, ganska exakt 28 år tror jag) och fatta att de är menade att vara precis så som de är, och inget annat .
