Vi lämnade typ 90 procent av barnens leksaker kvar i Sverige när vi åkte, och ärligt talat är det inte många gånger de saknat något - eller ens kommit ihåg vilka grejer de inte längre har att leka med. Vi har köpt lite grejer här - cyklar och så, också har vi hängt mycket ute och hittat på saker i stället. Och för min del har det känts så fruktansvärt skönt att inte ha alla de där miljontals små leksakspryttlarna runt sig hela jäkla tiden. Idag firade vi Rio som fyllde år i veckan med kalas. Det hon önskat sig allra, allra mest var en grön bil, en sån där som går på batteri och som man kan köra själv. Och Bonnie - som fyller år om en vecka, säger att hon drömt om en studsmatta i "hela mitt liv" - vilket hon praktiskt taget gjort också. Hon hade nog till och med gett upp hela grejen. Men när Rio några dagar för sent (Per har varit ute och rest så vi firade henne ordentligt idag när han var hemma istället) fick den där gröna bilen, så fick Bonnie sin studsmatta. Man älskar ju verkligen när presenter blir exakt den där succén som man hoppats på. Och när Rio somnade för en liten stund sedan funderade hon kring hur det var nu egentligen; skulle studsmattan och bilen vara kvar imorgon? Eller hade vi liksom bara lånat för kalaset idag? När hon fattade att bilen verkligen var hennes var det som att hon liksom burrade till lite av ett välbehagsrys i kroppen. Nu ska jag gå och lägga mig - för är det något som tar på krafterna kanske snäppet mer än att springa maraton som är det väl ändå att ha kalas med ett gäng yra (och härliga) ungar kors och tvärs över hela huset?
