Min bil pallar inte riktigt det här med vintern. Konstigt, kanske någon tycker, den ser ju hyfsat modern ut. Well. Skenet kan bedra. Jag älskar mitt åk eftersom det är min första egna bil som jag köpt för mina sparpengar, att den är tolv år gammal och rätt sliten är inte hela världen, för den är stor och rymlig och känns trygg. Att den är svintung men bara har en motor i ungefär samma kapacitet som en gräsklippare gör heller inget. Den duger fint och är en kär familjemedlem. Men så var det där med kylan. Varje morgon när lilla pärlan stått över natten och jag ska iväg någonstans (i vanliga fall kör jag verkligen inte varje dag, jag brukar åka kommunalt, men den senaste månaden har jag fuskat. För att jag är gravid och inte pallar att gå så långt) får man vara med om en riktig resa. Åket gör en maxfart på ungefär 10 kilometer i timman de första femhundra metrarna. Men den blygsamma hastigheten till trots blir det ingen stillsam tur vi bjuds på. I sin protest mot vintern skjuter hon rygg, fräser, skuttar, smattrar, stannar till för att sedan plötsligt göra ett jättehopp framåt. Medan grannarna dricker sitt morgonkaffe i sina fönster sitter familjen Blankens i familjebilen och önskar att vi hade trepunktsbälte samtidigt som vi drottningvinkar artigt mot alla medlidande blickar i ett försök att ge ett asså-det-är-meeeningen-att-det-ska-hoppa-och-gå-så-här-långsamt-intryck. Och sen. Alldeles lagom till att man åkt ut ur bebott område och ska ratta upp på Nynäsvägen slår hon om på en halvsekund och börjar plötsligt gåsom en dröm igen. Jag antar att det är dags för någon slags service. Och det ska bli av. Snart. Lovar.
