Man tänker ju kanske inte på hur ett land doftar förrän man varit bortrest ett tag och kommit tillbaka. Luften luktar så härligt här. Gott! Friskt! I eftermiddags efter jag först varit på Ica och handlat urmumsiga svenska mejerier (amerikansk yoghurt och keso funkar inte med mina smaklökar och herregud vad jag har längtat efter Bregott med havssalt)... ...knallade jag mot Södermalm och fotostudion där vi ska vara och plåta för Mama på fredag. Näsborrarna var uppspärrade när jag traskade över bron över vattnet och jag kände mig så där himla kär i Stockholm som man blir titt som tätt. När man liksom ser sin hemstad och tar in den med alla sinnen. Nästa stopp blev Farsta där jag hämtade upp Bonnie som varit hos sin mycket efterlängtade bästis och lekt hela dagen. Funderade på att ta en lov förbi vårt hus som vi hyr ut och spana in det från avstånd. Men jag pallade inte. Jag är så kär i vårt hem och så sentimental när det gäller Farsta (jag VET att det är barnsligt, herregud, vi har varit borta tre månader, det är ingenting men nu känner jag så och kan inte hjälpa det) att jag kanske hade börjat storgrina eller något ännu värre. För mig har det varit det jobbigaste; att vara borta från sitt hem. Stället som är mitt, med mina saker i. Människor och familj kan man ju prata med på Facetime varje dag. Men huset. Och den trygga hemmakänslan. Den går liksom inte att återskapa i ett nafs. Jag har inte känt som jag gör för huset i Farsta sedan jag var liten och villan jag växte upp i. Usch. Blir helt lipig bara jag tänker på det. Konstigt hur vissa saker kan bli så viktiga för en.
