Så här ledsen var jag när det stod klart att Trump vann valet 2016. Vi bodde i LA då, och hade kanske sett oss stanna där, bli kvar där jämt liksom, och därför blev det en sådan enorm besvikelse inte bara över att Trump vann, utan också för att mina döttrar inte (just då iallafall) skulle få uppleva den första kvinnliga presidenten. Det var en surrealistisk känsla att lämna barnen på skolan den här morgonen. Stämningen var becksvart, folk grät och kramade varandra. Föräldrar stod i hörn på skolgården och höll om varandra, lovade varandra att vi skulle klara detta. Chocken i den liberala demokrat-bubblan i LA var monumental. Och jag tror på något sätt att det satte sig en liten tagg i hjärtat då. Det var väl inte precis så att jag sett USA i ett okritiskt rosa skimmer innan detta, men att Trump faktiskt valdes till president gjorde att luften gick ur mig lite. Visst gick det oftast rätt fint att leva på i LA och inte tänka på det, men där fanns ändå en liten skugga av hopplöshet som vägrade släppa greppet om mig. Därför känns det så skönt idag. Att han är väck. Att Biden och inte minst Kamala Harris (Blankens gjorde by the way cashmerekläder hösten 2017 tror jag det var, eller 2018, minns inte, och en av byxmodellerna hette The Kamala, döpt efter Kamala Harris!) som står för, ja något betydligt värdigare kanske vi alla kan enas om i alla fall? - nu får en chans att styra tillbaka detta i grunden så vänliga och storslagna land. Den där lilla taggen i hjärtat har lossnat, och jag börjar känna mig så otroligt sugen på att åka tillbaka. För att hälsa på! Flytta igen vill vi inte, vi trivs himla fint i Sverige just nu, men att åka dit på semester, låta barnen träffa sina vänner och vi våra, återuppleva gamla minnen och platser. Hela barnens barndom! Åh vad pratar om LA ofta. Varje dag pratar vi om olika minnen; smaker, stunder, låtar, personer, dofter, färger. Känner så mycket hopp just nu, och det är en så skön känsla!
