Jag tycker verkligen att jag under omständigheterna hållit humöret uppe bra under de här senaste veckorna. Trots att mitt företag verkligen är i ett utsatt läge, att det inte precis är svårt att hitta saker att oroa sig för rent generellt just nu: hälsa, ekonomi - ja ni vet. Ändå har jag återkommit till och försökt se fördelar i denna nedvarvning och - faktiskt - möjlighet för mänskligheten att ställa om nu när det blev som det blev. Men igår. När Adam dog. Då gick liksom luften ur mig. Då varken orkade eller kunde jag känna annat än totalt jävla elände och depp. Vi jobbade tillsammans och sände radio ihop när jag vikarierade för Gry Forsell på Mix Megapol för en herrans massa år sedan. Jag ska inte sticka under stol med att det inte var helt okomplicerat att hitta sin roll mellan och med Adam Alsing och Anders Timell. Det var en både kul och knepig tid - men alldeles oavsett hade Adam en väldig massa fina sidor, som sammantaget gjorde honom till en stor personlighet som ingen glömmer. Det här sammanfattar kanske den där värmen Adam hade, han hade en famn och en kram där man ville stanna! Hur som helst. Det är väl okej att stanna upp få känna skit och helvete. Snart ska jag kravla mig upp och blicka framåt igen!