Vi har en liten sommarstuga. En sportstuga från 70-talet i ett sommarstugeområde vid Kinnekulle nära en badplats. Förutom att huset har en välbevarad 70-talarstil är det verkligen inget speciellt på något sätt. Men Kinnekulle är sagolikt vackert (det lilla tåget mellan Mariestad där jag är uppväxt och vår lilla sommarby utsågs nyligen till Sveriges vackraste tågsträcka vill jag passa på att nämna!) och den här platsen har sedan vi köpte huset för tre år sedan snabbt kommit att betyda så otroligt mycket för mig. Det är min trygghet. Mitt lugn. Kanske mest för att jag bestämt mig för att det ska vara så. Här får jag bara tänka att allt ordnar sig, här pausar jag från mina egna krav, här känns allt okej. Alltid. Tror till och med att jag blir en lite, lite bättre förälder när jag är här. Det är förstås helmysigt att vara här med familjen, men att klämma in något dygn här och där helt ensam eller med bara hunden här som sällskap är otroligt. Idag har jag mest varit knäpptyst, när jag inte pratat med Goldie. Gick med till klipporna och medan Goldie sprang runt och badade och nosade somnade jag en stund med ansiktet mot solen som höll på att gå ned. Jag åt makrillmackor till middag för att jag kan. Stannar kanske uppe halva natten och kollar Netflix? Dricker kanske morgonkaffet nere på stranden. Funderar på om och hur gäststugan ska rustas upp i sommar. Känner mig vansinnigt lycklig och tacksam för allt och alla i mitt liv.
