...låter ju som en toppenidé. I teorin. Nu är vi säkert en sån där familj som har alldeles för lite regler (hur mycket regler man nu kan ha för en ettochetthalvt-åring), men vi försöker ändå få henne att börja kladda något mindre med maten. Säger tydligt nej och så när hon börjar måla med sås på väggar och möbler. Men hur ska hon kunna fatta vad vi menar när vi nästa sekund hittar henne med hela huvudet pyntat av yoghurt och omöjligt kan hålla oss för skratt. Gissar att det här är ett ganska klassiskt dilemma. För det mest busiga är ju oftast det så väldigt roliga. Well well, tröstar jag mig med, förr eller senare lär hon sig väl. Och är det inte så att lite fria tyglar och tydliga nej bara när det är verkligen, verkligen nödvändigt gör lite kreativare, lite nyfiknare ungar? Eller? Hur tänker ni?
