Jag har nog aldrig varit så vaken som den här våren. I vanliga fall brukar jag kvickna till nånstans runt midsommar och inse att den där magiska hägg- och syrénperioden sprungit förbi. Men den här gången har jag ögonen uppspärrade. Jag njuter av varenda andetag av ljummen luft som fyller lungorna. Näsborrarna står på vid gavel, och vi luktar på alla blomma vi ser, jag och Bonnie. Och jag hör liksom fåglarna, fascineras av deras fantasifulla läten. Det är ett rent mirakel, det som händer ute nu. Men det är också alltid med ett visst vemod man passerar våren. Den är så kort. Så plågsamt kort. Vips är den över, och för mig är få saker så sorgliga att tänka på som det att tider som som gått aldrig, aldrig kommer tillbaka. Det kommer nytt, visst, men dagarna som går är ändå en nedräkning och hur mycket man än vill befinna sig i nuet, så är man alltid på väg bort från det. Det ligger liksom i tidens natur. Så. Jag älskar att vara där vi är nu, men det gör mig så innerligt vemodig att det snart är över. Asch. Det låter säkert obegripligt, men vad jag menar är att ibland kan det som är helt perfekt stundtals svida, eftersom man vet att man snart - eller i bästa fall förr eller senare .kommer förlora det. Det finns liksom inga andra utvägar. Ha, aldrig är man nöjd va?
