Jag är verkligen inget språkproffs vad gäller grammatik och sånt. Men jag älskar att skriva. Det har liksom alltid varit min grej. Mamma har sparat små dikter jag skrev som femåring och redan då drömde jag om att jobba som journalist som vuxen. Inte med någon världsförbättrarambition i bakhuvudet eller så, nej bara för att jag hoppades få skriva så mycket som möjligt. När jag blev äldre var kraven lägre. Jag hajade att konkurrensen inom journalistiken var stenhård och bestämde mig för att jag skulle vara nöjd om jag så bara fick skriva baksidestexterna på mjölkpaketen. Det finns få saker, nej, det finns nog ingenting som ger mig samma njutning som att få till en smäcker mening. Haja då att jag vilken lycklig människa jag är som varje dag får jobba med det jag tycker allra allra mest om. Haja också att jag är fånigt munter över mina barns språkutveckling. Rios har ju i och för knappt börjat än, men i dag sa hon flera gånger, efter att hon sträckt sig mot mig och velat bli upplyft: ma-ma-ma-ma-ma. Och ibland bara ma-ma! Jag tycker att det gills. Kanske att det var hennes första ord idag? Kanske bara en lycklig slump. Äsch. Klart hon sa mamma. Och Bonnie då. Hon är faktiskt helt otroligt språkbegåvad. Ja men hon är det! Bruden är två år och nio månader och kan varenda bokstav i alfabetet. Och idag, när vi var i bokhandeln, så frågade expediten vad Bonnie hette. Bonnie, svarade hon och bokstaverade sedan på eget initiativ och till min stora förvåning ; " Så här stavas det: B-O-N-N-I-E". Efter det pekade hon på kassadamens tangentbord och förklarade var B, O, N, N, I och E satt. Jag tappade hakan. Och expedittanten i kassan också. Jag svär, min trillade ner och slog i golvet. Jag blev så mallig att det var rent löjligt pinsamt. Kunde inte behärska mig det minsta utan kände hur jag blev högröd av någon slags så-stolt-att-jag-snart-exploderar-hetta som tog fart i nyllet och började sedan pussa på Skrållan där hon satt uppflugen på disken. Och nu då. Lyckades visst inte hålla mig från att berätta det för er heller. Vi föräldrar är löjliga, vi är ju det. Och jag är den löjligaste föräldern av alla löjliga föräldrar. Men jag är ju så barnsligt stolt över mina barn att jag liksom inte kan hejda mig. Känner ni igen er? Hur pinsam får man vara egentligen?
