Alltså, den här 35-årsfesten jag hade i lördags, jag sa att det var lyckat va? Och jag lovade ju att skaka fram bilder till er. Det här är förstås bara ett litet litet axplock men jag tänker att folk förmodligen inte alls vill hamna i någon blogg i sitt allra mest sliriga privata tillstånd. Så det har sållats. Om ni undrar vad den där påse på huvudet-grejen handlar om så är det en ofta rätt så framgångsrik lek som i korta drag går ut på att sjunga en larvig låt och upprepa frasen "Vi är så glada" och samtidigt sätta på sig pappöron och snapsmuggar. Inte så kul ALLS tänker ni? Drick ett par shots och tänk om, säger jag. Det är klurigt det där med fest. Det sitter så långt inne att ta tag i och fixa när både budget och ork ska räcka. Men nu bestämde vi oss för att helt enkelt göra bara. Någon gång i livet ska det väl dags! Och nu var det dags. Jag sa att det var en kul fest va? Så kul att polisen till slut kom och menade att vi fick lov att sänka musiken och jag fann mig själv iflygandes i poolen med kläderna på i famnen på Peter Jihde. Vi var lite drygt 40 stycken, mest svenskar och så ett par föräldrar till Bonnies kompisar och några amerikanska kollegor till Per. Men det mesta snacket var på svenska och när vi började dra på oss de där hattarna och glasögonen hade de kanske inte direkt full koll på vad det var som hände runt omkring dem. Eftersom det finns otrolig tillgång till all form av hjälp och tjänster här i USA, var det inget större problem att få tag i en bra caterare som också kunde hjälpa till att ordna med bord, servis och belysning. Vad gäller maten så skickade den underbara cateraren Annie (som för övrigt när vi skulle träffas första gången för någon månad sedan och mailade om när, undrade om vi kunde ses på tisdagen i stället för fredagen som jag föreslog, "because im having a baby om Friday" - ingen lång och mysig startsträcka hemma med baby här inte!) - skickade typ 10 olika menyförslag vilket innebar miljoner möjligheter att kombinera allt. Detta gjorde mig tydligen väldigt förvirrad för när maten kom ut på borden hade jag ingen aning om vad det var, men det såg typ ut som rätt stora friterade paddor. Fick lite diskret viska till personalen och undra vad det var jag beställt egentligen? Vaktel, visade det sig. Var i och för sig gott, men såg så oerhört brutalt ut - små tillplattade fåglar i högar på bordet - att jag knappt kunde smaka ens. Hur som helst - denna rakt igenom underbara afton och all den energi, värme och kärlek som fanns i luften kommer jag spara i mitt minne och ta fram då och då och smaka på i - gissar jag - resten av livet kanske? Och då är det ju väldigt lätt att fråga sig varför man inte ställer till med rejält partaj lite oftare. 40 får bli nästa gång, ni är bjudna allihop! Vi säger så.
