Var hos läkaren på fyramånaderskoll - vaccinerade, vägde och mätte guldklimpen. Att han blev 70 cm lång, 7 kg tung och 125 dagar gammal hände på en gresablink. Den här veckan har jag så många gånger tänkt på hur enormt glad jag är över att vi bestämde för att skaffa en till liten valp. Visst att det var lite upp och mer med det mesta i början, men nu när saker och ting börjar plana ut och livet på ett skönt sätt blir mer förutsägbart igen och Remy är mer än bara ett bylte - så smått sin egna person och personlighet. Då ser man så mycket mer än ryckig nattsömn och kladdiga blöjbyten - man börjar fantisera om vem den här personen är och kan bli. Och om vilka vår familj är och hur vi är tillsammans. Och på något sätt tycker jag liksom om oss som gäng lite mer nu när vi är fem (inte att jag inte tyckte om oss innan, men ändå) - vi är kanske stökigare och många, men också på ett sätt mer sansade och förstående för varandra kan jag tycka. Och kanske att Remy gjort oss lite mer tålmodiga? Inte bara att vi är det mot honom utan också mer oss andra emellan. Det finns liksom inte tid för onödigt tjafs, så man blir kanske bättre som förälder på att hålla sina egna känslor i schack. Och så känns det som att jag älskar de andra barnen och min underbara man ännu lite mer nu - för att barnen är så otroligt fina systrar till sin bror och för att Per är den bästa sortens pappa. Aja. Man har ju alltid sätt att bekräfta de egna valen och sitt eget liv. Inte minst inför sig själv. Så vem vet. Egentligen kanske allt är övermäktigt och jag bara intalar mig det här som en överlevnadsstrategi. Men det tror jag inte. Sen kan ju allt ändras över en natt. Någon börjar krisa, en annan trotsa och en tredje bråka. Och vips är allt vad tålamod och förståelse heter bortblåst. Men då vet jag ju ändå att det också kan vara så här. Så här som det är nu. Ville väl kanske egentligen mest bara säga att jag njuter så väldigt mycket av mina tre fina barn just nu.
