Vi hade inte planerat att skaffa barn när det plötsligt visade sig att jag var gravid. Jag och Per hade bara träffats ett halvår, men var förlovade och svinkära så beslutet var aldrig svårt. Klart den där ungen skulle få bli vår! Även om chocken och steget från fest varje helg till gravid och sambo kanske kom lite plötsligt. Det var aldrig direkt komplicerat för mig att bli mamma. Trots att jag var väldigt oförberedd kände jag mig aldrig osäker. Var väl bara rena turen att det landade så, tänker jag. Jag känner ofta tacksamhet för det: att mina första år som förälder fick bli så ljuvligt okomplicerade och självklara. Bonnie. Idag fyller hon 9 år. Den lilla människan som dundrade in och gjorde mitt liv så komplett. Aldrig har hon skämts för att ta plats. Aldrig har hon tvekat på sitt eget värde. Aldrig har hon backat på sin egen personlighet. Född med ett grundmurat självförtroende klätt i en lagomt ödmjuk kostym tar hon sig glupskt genom livet. Hon är den roligaste och den smartaste jag vet. Med en kompass som sitter mitt i hjärtat och en instinkt som aldrig tvekar på vad som är rätt och vad som är fel. Och nu på senare tid: när hon är större! När vi pratar om livet. När hon lär mig saker. När hon får mig att tänka och tänka om. När hon inte längre säger ”gaberård” istället för garderob men vi skrattar åt samma skämt och delar stora och nya känslor istället. Jag älskar det här nya livet som förälder. Det nya livet som förälder åt en äldre Bonnie. Varje dag med henne växer sig kärleken större. Min tacksamhet över att få uppleva det har inga gränser, och jag är så glad att livet tog beslutet att ge oss den här skatten som Bonnie och våra andra barn är. Bonnie: Du och jag. Vart du än är och hur ditt liv än blir. Du och jag. Vad jag hoppas att det I️ våra hjärtan alldeles oavsett alltid ska få kännas och vara så. Jag älskar dig fullkomligt utan gränser.
