Var aldrig jättebra på att kunna stanna länge och i ro i babybubblan, men tar igen det med att varje sommar (och alldeles särskilt de två senaste sedan vi skaffade sommarstugan) totalt och fullkomligt uppslukas av sommarstugebubblan. Att knalla ner till sjön på kvällen; barnen badar, jag badar inte men tittar på den lyckliga hunden som yr omkring. Vi tänder en brasa, splar schack och LP-skivor. På dagarna åker vi på små utflykter, eller så stannar vi i trädgården och donar med gräsmattan, målarprojekt eller något annat som kräver ingenting. Ibland funderar jag på om jag kanske borde plocka ögonbrynen men sen tänker jag att varför skulle jag det? Det känns liksom som att sjunka ner till ett parallelliv där nuet är så otroligt mycket mer närvarande än i mitt vanliga liv. Saker som nagellack, ögonbryn, räkningar som ska betalas och fester jag ser fram emot att gå på är främmande ekon från någon annans liv, som jag vet är mitt men ändå så annorlunda att jag inte kan greppa hur båda kan få plats i mig. Kan inte beskriva exakt vad det är som händer i och med mig i sommarstugemode, och jag tror inte att jag skulle vilja leva i den här bubblan jämt - utan snarare att allt njut beror på kontrasten mellan detta och det andra. Vad jag vill säga är att livet är så fint här och nu. Att Bonnie 8,5 just slog mig i schack gör mig mer stolt än frustrerad, även om det kanske i och för sig säger mer om min schacknivå än om hennes. Imorgon kommer min pappa hit och räddar min tveksamma köksrenovering (är vad jag hoppas att han ska göra i allafall) och så mycket mer än så har vi inte planerat. Åh vad min stökiga själ behöver den här lugna, fina, mjukluddiga tiden. Övrigt: är ni ute på vägarna med barn så stanna gärna till i Skövde och besök Balthazar. Som ett mindre och enklare men kanske också mer personligt Tom Tits typ. Alla åldrar stortrivs!
