De här två - min pappa och min son - gillar varandra hemskt mycket. Och det gör mig så glad och är så fint att se. På tal om barn: har den här sommaren verkligen insett att jag glömt att de stora barnen blivit sex och åtta år och faktiskt kan hjälpa till med hemskt mycket hemma. Jag brukar ju vara själv en del med barnen på somrarna när Per är i LA och jobbar, och man blir ju fullkomligt slutkörd av att serva tre barn dygnet runt (och sköta jobb och annat ovanpå det) tills det slog mig vad jag höll på med. Orimligheten i att jag ska diska, dammsuga och laga mat och de ska vadå? Ligga i ett hörn och slappa? Gud vad ilsk jag blev på mig själv när felbalansen i detta i detta gick upp för mig. Och så lätt det gick att bara säga "då tar ni disken efter maten" och så gjorde de det. Tänker att vår generations föräldrar på ett så konstigt vis fått för oss att vi så totalt ska utradera oss själva och att all tid med barnen ska vara på deras villkor och att de inte ska behöva lägga två strån kors utan få exakt den mat de vill ha, när de vill ha den, få göra det de vill göra utan minsta ansträngning för att förtjäna det. Nu är jag ändå hyfsat bra på att ställa krav på barnen och är varken hönsmamma eller överdrivet curlande. Tycker jag nog. Men ändå! Servicenivån var liksom till total fördel där ett tag för barnen, men när jag får deras hjälp blir balansen så mycket bättre. Jag mindre trött och de ganska så stolta på något vis över att känna sig så stora och kompetenta. Det här får följa med in i vardagen i höst!
