Sitter på jobbet (och äter banan) och inombords ler då och då åt Pers fina komplimang i morse. Han är så där mans-snäll och tycker alltid att man är jättefin vad man än har på sig och hur håret än ser ut (varför är inte vi tjejer inte lika bra på att vara sådana tillbaka?). Men nu. När jag har lite längre hår än vanligt, tycker han plötsligt att jag är alldeles fantastiskt elegant tydligen. Det är inte klokt vad han slänger snällheter över mig nu för tiden. Och så i morse då. Den bästa av de bästa. Den härligaste av de härliga. Och den ärligaste också (för jag tror inte han har en aning om att hon sedan jag var pytteliten varit liksom sinnebilden av en riktigt smashing kvinna): Du ser ut som Pamela i Dallas. Åh. Per. Tack. Själv känner mig alltid som en gatukorsning mellan Mikael Wiehe, Ronja Rövardotter och Rulle, särskilt i kombon utsläppt hår + proggglasögon. Men nu får jag väl kasta in lite Victoria Principal in the mix också.
