Drygt två månader har vi varit hemma - men borta från vårt hem. Och imorgon ska det vara dags att åka tillbaka till Los Angeles. Vi längtar allihop - även om det ska sägas att alltihop känns en aning förvirrat. Aldrig förr har jag väl ägnat så mycket tid åt att fundera över var och hur vi ska bo, hur våra liv ska se ut och vad som är bäst för oss. Men emellanåt tänker jag - och vet att det är rätt - att bäst är kanske att acceptera att svaret på sådana frågor sällan är glasklara utan visar sig om man bara sitter ner i båten och försöker att lugnt åka med på resan. Jag längtar så att jag knappt står ut efter vårt hus. Och även om jag är så tacksam att det knappt finns ord för alla vänner som låtit oss bo hos dem, och Peter och Karin som så sjukt jäkla bussigt lånat ut sitt hus nästan hela sommaren medan de varit bortresta - så ska det bli alldeles fantastiskt att somna i egna lakan och veta exakt var allt står i skåpen. Och ni vet hur det alltid är när det börjar närma sig höst? Allt man vill ta tag i och ändra på efter ledigheten. Jag började lite smått njuta av ett intresse som kändes likauppslukande och tillfredsställande som när man i barndomen kunde ägna timmar åt tygbitar, limm och pyssel - den här hösten ska jag köpa loppismöbler till vårt nya hus och lära mig hur man renoverar dem. Får väl se hur det går, men i mina fantasier är detta något som kommer att bli mitt framtida stora intresse. Vad jag längtar efter mer? Att sitta utanför vårt hus. Ovanför staden och den fantastiska utsikten, alla tillsammans och äta frukost.
