Det är verkligen tryckande hett här just nu, och idag flydde vi Hollywood mot kusten - Santa Monica och Venice - där temperaturen var avsevärt lägre - fortfarande varmt som sjutton, men mer åt det behagliga hållet. Det känns som att vi befinner oss i slutet av en period just nu. De senaste fyra månaderna har jag och barnen spenderat snudd på all vår tid tillsammans. Dygnets alla timmar har vi varit i varandras närhet. Per har jobbat mycket, och under tiden har jag och barnen liksom synkat ihop oss med varandra och livet här. Som ett passionerat förhållande har det varit. Upp och ner i perioder, stökigt och bråkigt i bland. Kärleksfullt och nära. Gråtit och gnälligt andra gånger, eller som nu på slutet när allt liksom känts som en perfekt och vacker film. Ni vet. Man har så jäkla kul ihop. Och barnen leker med varandra och uppför sig som rena rama bästa vännerna. Och även de gånger det skälls och bråkas känns det som att man förstår varandra och att det är hyfsat vettiga tjafs som tornar upp sig. Att umgås med sina barn och vara tillsammans med dem ännu en dag är liksom... skitkul. Bara skitkul. Men på tisdag börjar preschool. Och jag ska ta tag i det där med att jobba igen. Vi ska skaffa en vardag här. För vi kan inte vara i den här semesterbubblan i all evighet. Det håller inte i längden varken för dem eller mig. Men de sista dagarna av föräldraledighet och hur mycket tid som helst ska jag njuta av. Jag ska njuta av dem. Mina fantastiska och fruktansvärt roliga* små ungar. * Den här kvällen avslutades med att Bonnie marscherade ut naken i vardagsrummet och proklamerade myndigt "Nähä. Nu är det dags att yla minsann" - innan hon slet upp dörren, klev ut på balkongen - den nakna lilla vita kroppen under den svarta kvällshimlen, strupen blottad och munnen formad som en cirkel - krökte sig mot marken och samlade kraft innan hon kastade huvudet mot skyn och drog iväg en perfekt vargimitation som reste iväg med vinden över nejderna i Los Feliz. Rolig unge.
