...får yngsta fröken Blankens stå för. Men först: för er som glömt vill jag påminna om, för alla er andra berätta; att det att heldagshänga med sina två höstlovslediga, superenergiska, gapiga ungar när man är rätt så jävla gravid - det är på ett ungefär lika ansträngande som att ogravid springa ett maraton varje dag ett helt höstlov. Jag är så slutkörd att det tjongar och dånar i huvudet när det äntligen blir kväll. Ja. Det går bra att säga att ni ser hur tappert jag kämpar på här nu, tackarrrrrrrr! I morse var jag uppe i svinottan och jobbade några timmar, innan Per var tvungen att sticka till sitt jobb och barnansvaret blev mitt. Sedan har vi kryssat fram och tillbaka över Burbank och gjort en massa ärenden, lekt några timmar i en park med en kompis till Bonnie, svischat vidare till en playdate med Rios lilla polare på eftermiddagen och ja, det har varit rätt jävla hysteriskt helt enkelt. Och Rio då. Den lilla coolingen. Har på samma dag 1) hunnit klippa sig en mycket snoffsig liten pixie-kort frippa (eller ja, en frisör gjorde't) 2) tagit håll i öronen 3) köpt sig ett par fransiga vinterboots. Och den här härliga 70-talslooken som hon själv var gränslöst nöjd över - får förstås alla tummar upp av morsan. Vill själv gå runt så här känner jag nu,
