Härom dagen köpte jag ett par alldeles för dyra sandaler som jag egentligen inte ville ha. Fast nu använder jag dem i och för sig varje dag. Kanske mest just för att de var så jäkla dyra. Och varför köpte jag de då kan man ju undra? Jo - för att säljarna i det här landet får provision och är så jävla skickliga, charmiga och begåvade att man är totalt chanslös när man hamnar i deras klor. Det är som att de vittrar sig till människor med minsta tecken på svag shoppingkaraktär - och så hugger de till rakt i pulsådern och så är man körd. Och när man några dagar efter shoppingtillfället får ett sådant här fint handskrivet kort i brevlådan - ja då är man ju också helt säker på att det kommer bli fler svindyra köp av saker man egentligen inte tänkt köpa i den där butiken i vilken man inte ens hade tänkt gå in från första början. Idag är det måndag. Per är första dagen på sitt nya jobb. Jag ska strax på ett (lite mer planerat än förra gången) möte med Malin Åkerman, Rio är med barnvakten och Bonnie på sin preschool. Usch. Det var inte roligt att lämna henne idag. Hon har precis som jag svår separationsångest. Alltid. Och på en ny plats där man inte känner någon och inte kan språket så blir det ju förstås ännu jobbigare. Men vi kom till slut överens om att hon skulle ge det en chans ett par timmar så skyndar jag och hämtar sen. Lilla tappra modiga varelse. Det är verkligen inte lätt att vara liten och ängslig, men stor och nyfiken på samma gång - det är inte sällan känslorna krockar så att det smäller.
