Jag glömde/tog-inte-med-några-för-att-ha-en-ursäkt-att-köpa-nya solglasögon hemma, och igår fram mot eftermiddagen hade jag sån huvudvärk att jag liksom blev helt apatisk (den där huvudvärken som hängde i de första månaderna efter Rios födelse är förresten borta nu, tack vare idoga naprapat-besök). Kom på att det säkert berodde på att jag går runt med ögonen ihopknipna som hos en mullvad, jäkla sol att gassa. Så. Iväg till Sun glass hut för att skaffa nya. Jag vågade mig på vårens glasögontrend, såna där lite spetsiga cat eye-glajjor. Från Ralph Lauren. Kände mig väldigt Audrey Hepburn-ish när jag låg och sprattlade i poolen med barn och badanka i morse. Det Hepburn-iga var det glasögonen som stod för bör kanske tilläggas. Knappast anksimringren eller sprattlandet. I övrigt: vår lilla Bonnie har blivit tonåring. "Göööööööööj inte så dä mamma", säger hon till mig och himlar med ögonen så fort jag försöker vara lite festlig och tokig. Och att äta har plötsligt blivit totalt ointressant. Hela familjen får engagera sig i stor teaterverksamhet för att lura i henne något. Vad betyder det här? Jag har aldrig haft en två år och tremånaders förut? Är det åldern? Är det förändringen, resan till Miami? Eller behöver vi gå till doktorn? Och skräm inte upp mig nu är ni snälla. I övrigt är hon pigg och glad bör kanske tilläggas. Det är som sagt bara när det gäller maten hon plötsligt sätter sig på tvären. Har era barn gjort likadant? Hur hanterar man detta?
