Det är oktober. Bröstcancermånad. Och min mailbox är proppfull av propåer från företag och organisationer som har sina olika anledningar att uppmana mig att skriva om ämnet. Och det är klart att jag vill. Eller borde. Med en blogg med huvudsakligen kvinnliga läsare och en sjukdom som drabbar huvudsakligen kvinnor är det rätt logiskt. Jag vet bara inte om jag kan. En lösning hade ju varit att lite snabbt svischa över ämnet. Ta i det, utan att ta i det om ni förstår vad jag menar. Det hade varit bekvämt. Men också ganska ointressant gissar jag. Annars är det så jag funkar när det gäller cancer. Jag vill fly. Fly från ämnet. För bröstcancer skrämmer mig något fruktansvärt. Så där så att det är förlamande. Det gör mig så orolig och ångestfylld när det kommer nära att jag knappt kan fungera. Det skrämmer mig så mycket att jag inte ens vågar ta ordet i min mun. Jag fixar inte att läsa om Linda. Jag förstår inte de som följde hennes blogg, som klarade det utan att gå sönder. De måste ha någon slags inre styrka, mod och medmänsklighet som jag helt enkelt inte besitter. Ändå tänker jag på Linda, och på D, en bekant till mig - pappa till tre barn och gift med världens grymmaste böna - han gick bort i cancer för två och ett halvt år sedan - i stort sett varje dag. Jag tänker på Å, en tjej som vår familj var stödfamilj åt, när jag var tonåring jobbade jag som hennes personliga assistent. En dag var hon bara borta. Jag visste att hon var sjuk, men omvärlden hade väl skonat mig från att berätta exakt hur sjuk hon var. Jag råkade bläddra upp en sida i tidningen och såg hennes dödsannons i exakt samma sekund som jag stoppade in en stor tugga blodpudding i munnen. Tuggan blev en en blodig cancersvulst som växte sig enorm i munnen. Jag tänker ofta på dem. Och på cancer. Ibland på nätterna. Då ligger jag vaken i timmar och kämpar för att hålla rädslan i schack. Visst är jag rädd för egen del, men allra mest är jag rädd att det ska drabba någon av dem jag älskar. Igår påminde Per mig om hans mormor. Och om att cancer faktiskt inte alltid vinner. Jag hade kollat på Ung cancers film om Johanna och grät så att det kom snor. Mormor Elisabet är en av de mest underbara människor jag träffat. Hon gick bort för snart två år sedan, nittio år gammal. Det fanns inte en sjukdom Elisabet inte haft - och besegrat. Hennes ena bröst var bortopererat. Ja, hon var också en av dem som drabbats av bröstcancer. Men mitt i allt detta ändå så enormt positiv. Inte på det där hurtigt jobbiga viset, hon visade det istället genom att älska livet, trots att hon på pappret egentligen kunde hade kunnat hitta rätt många anledningar att gnälla. Hon lärde mig att vara tacksam. Och hon lärde mig att cancer kan besegras. Det är en tröst och jävligt viktigt att komma ihåg. Om cancer någon gång drabbar mig på något sätt, hoppas jag att jag vågar kämpa för livet så som Elisabet. Och hoppas så som Johanna. [youtubeplay id="D6HKUgKuX4U" size="medium"]
