[caption id="attachment_6216" align="aligncenter" width="690" caption="Pussbild från ettåriga bröllopsdagen för två år sedan."] [/caption] Idag firar jag och Per treårig bröllopsdag. Det är märkligt, men det visade sig efter att vi bestämt att vi skulle gifta oss den 27 juni att även min mormor och mormors mor gifte sig den 27 juni. Det har varit tre galet händelserika och härliga första år på vårt äktenskap. Två barn och hus har till exempel hänt oss. Och ni vet hur det är. Sömnbrist och vardag gör ju inte varje dag till en smekmånad direkt. Även om vi är rätt harmoniska av oss båda två, så tjafsar vi förstås då och då. Om samma saker som varenda familj diskuterar. Tid. Och hur den ska fördelas. Det är nog oftast det. Men för det allra mesta är vi sams, och rätt bra på att dejta och se varandra bland falukorv och blöjbyten över det grötinsmetade köksbordet. Det gör det hela nästan bara mer romantiskt. Att stå där och se varandra i ögonen, mitt i allt det där rätt köriga men ändå så underbara kaoset som två små barn innebär, och förstå precis vad den andra tänker. Le över lyckan att vi har varandra och våra stolliga småbrudar. Jag blev kär i Per för att han har ett hjärta av guld. Han vet alltid vad som är rätt och fel och han är aldrig småsint eller missunsam. Dessutom är han rolig. Okej. Inte hela tiden. Det där ordvitseriet som peakar i sällskap av likasinnade är kanske inte min bag alla dagar, men på det stora hela är han fantastiskt kul. Och jag tror att det är ömsesidigt, för vi skrattar ihop väldigt ofta. Jag intervjuade Will Smith en gång, och frågade honom vad han och hans fru Jada Pinkett Smith har som andra Hollywood-par saknar. Varför har de lyckats när alla andra förhållanden brakar som korthus i den där vad det verkar rätt märkliga kändisvärlden. Svaret var lika enkelt som genialt: "Därför att vi tycker om varandra som de personer vi är. Vi låter oss vara dem vi är". För mig var det här en enorm tankeställare. Det var rätt många år sedan och jag hade blivit ihop med killar av helt fel anledningar. På grund av utseendet, för att de såg ut så som jag hade fått för mig att den jag skulle bli kär i måste se ut. Eller på grund av status. Eller för att alla andra tyckte att vi passade bra ihop, vi såg kanske bra ut på pappret. För att vi hade kul ihop när vi var ute och festade, medan alla vi alla vardagar där emellan knappt kunde kommunicera med varandra över huvudtaget. Eller för att man ibland så gärna helt enkelt har velat vara kär i en person. För att man borde vara det (han har ju alla rätt! Egentligen!), det passar bra i tiden och man inte orkar leta efter någon ny. Well. Det finns tusen rätt konstiga anledningar till att vara tillsammans med en människa. Men det finns egentligen bara en som är rätt. Man ska leva ihop för att man i grund och botten tycker om varandra som människor. Precis som Will Smith sa.
