Vi var på bröllop igår. Piff och Mattias heter det sagolikt vackra brudparet, och hennes klänning var helt ofattbart snygg. Särskilt i ryggen. Den lyckades vara smakfull och elegant, men samtidigt på något vis ändå... sexig. Jösses vad snygg den var och hon, cinde-fucking-rella typ (ni vet, som de säger i Pretty woman). Och festen var lyckad, och dansgolvet packat, och brudparet lyckliga och gästerna begåvade talare. Ja det var, som ni hör, ett sällsynt lyckat bröllop. Men är inte bröllop oftast det? Jag menar, även om det råkar regna eller bröllopstårtan far i backen - det brukar ju sällan påverka själva helheten ändå. Eller? Någon som varit på ett totalmisslyckat bröllop? Jag menar ett riktigt, riktigt, fetsugigt bröllop? Vet ni vad jag gillar absolut mest på bröllop? Brudgummens och brudens tal till varandra. Det är ju inte alltid såna hålls, men när det händer - åh, det är så vackert. Så privat. Men ändå så icke-hemligt. Ord man vanligtvis bara viskar i den andres öra, får alla vänner och hela släkten höra. För att man är så stolta över varandra. Över att vara varandras fru och man. Det är då jag börjar lipa. I kyrkan händer det sällan, men under de där talen tappar jag masken helt. Min bästis Lovisa, den lyxapan, har en mamma som är sömmerska, och hon hade sytt Lovisas otroligt vackra och perfekt sittande sidenklänning. Fast. Det gick ingen nöd på mig heller. Jag hade lånad Andersen & Lauth-blåsa från Sabina and friends, som det kan jag meddela, gick alldeles utmärkt att dansa i hela natten. Och bruden var bra på att röja hon också.
